Söndagsfix
Det bidde inget fix i fredags men istället åkte både jag och Robin ut till Bullandö idag. Vi fick en hel del bra grejer gjort. Robin har mallat ordentligt hur dynorna ska vara, tydligen hade säljaren på Kungsängen sagt att det blev mycket bättre om man gjorde ordentliga mallar, dock var det 40% rea som slutade i fredags, men Robin lyckades flörta till sig en förlängd rea om vi lämnar in mallarna nu i veckan. Det innebär att med tyg och dynor så kommer vi undan med att bara betala runt 3000 kr det gör att jag kan svälja svartsjukan... Nästa helg blir det till att sy dynöverdragen, då ska vi åka till Robins familjs landsställe och barnvakta så det blir perfekt.
Robin tillverkar mall i förpiken.
Jag började med att kika på en rätt märklig och väldigt ful elinstallation som gick till mastlanternan, den verkade inte fungera, men verkade heller inte farlig så den får vara kvar tills vidare.
Sen gick jag på lite roligare saker. Jag gjorde rent de sista mellan de sista plankorna på sittbrunnsdurken och började sen olja den. Den hann få sig tre lager och även dörren till ruffen fick ett extra lager.
sittbrunnsdurken förre olja.
Sittbrunnsdurken efter olja.
Dörren fick ett till lager kärlek.
Medan jag oljade så gick Robin runt och knackade på däcket för att lyssna efter eventuella ihålliga ljud, som betyder problem. Låter det ihåligt så kan det vara ett tecken delaminering, delaminering innebär att det kommit in fukt mellan skikten av glasfiberväv i plasten vilket försvagar konstruktionen. Det går att åtgärda men är lite meckigt. Som tur var det inget som lätt konstigt så Snorpan verkar vara i ett bra skick, vi konstaterade även att det inte verkade så allvarligt med läckage mellan däck och skrov utan att det snarare var så att klistret under tapeten släppt av ålder, men vi får nog undersöka det ordentligt med fuktmätare när vi får chansen.
Under tiden vi höll på att jobba kom en kvinna och frågade om vi kunde hjälpa henne och hennes man med att bära ut deras mast till kajen så att de kunde göra klart den för påmastning. Vi hjälpte självklart till och blev efteråt bjudna på kaffe och chokladbit. Efter kaffet fick vi komma in och titta i deras superfina 32 fotare, de hade det verkligen ombonat och vi blev ordentligt inspirerade av att se en så fint inredd båt. Det är härligt med hur det känns som att man är kompis med alla andra båtägare helt plötsligt, folk hjälper varandra och hejar när man möts på kajerna.
Efter en eftermiddags slit så tyckte vi att vi var värda lite ordentlig mat och spatserade bort till Bullandö krog. Det blev pasta för min del och en vegatarisk ceasar sallad till Robin, hon fick även en cognac efter maten men det fick inte jag för jag skulle göra något nödvändigt men läskigt efter maten... Vi var tvugna att byta ut vår trasiga windex (mockapären som sitter högst upp i masten och pekar åt det håll vinden kommer ifrån, så man ska veta hur man ska segla.), för att slippa fälla masten så skulle jag klättra upp 12 meter i mastkranen och byta den.
Varsin bild på Bullandö krog.
Vi fick ge oss ut på vår jungfrutur med båten för att komma till mastkranen, turen var väl knappt 100 meter, men jag var ändå ordentligt nervös vid rodret. Läskigt att köra i en trång hamn med en båt som man inte har en aning om hur den svarar på roderrörelser. Men det gick prima, något man inte kan säga om själva windexbytet från början. Efter en bra stunds krångel, med tappade skruvar och en egen liten ombyggnad på 12 meters höjd så gick det vägen.
Jag var ordentligt skakis när jag kom ner, men det var inte så värst farligt där uppe, hade nog världens adrenalinpåslag. Jag kan ju säga att jag inte avundas de som måste upp i masten när de är ute på atlantseglingar eller dylikt.
Jag på väg upp för mastkranen.
Man ser mig knappt för att jag är så högt upp!
Sen var det dags att åka hem för den här gången, men hoppas att jag lyckas ta mig ut i veckan. Nu är det bara oljning av dörrlister och skotskenan kvar på däck, ja förutom den minutiösa skrubbning som måste bli av. Sen är det dags att ge sig på insidan ordentligt. Det blir kul!
Robin tillverkar mall i förpiken.
Jag började med att kika på en rätt märklig och väldigt ful elinstallation som gick till mastlanternan, den verkade inte fungera, men verkade heller inte farlig så den får vara kvar tills vidare.
Sen gick jag på lite roligare saker. Jag gjorde rent de sista mellan de sista plankorna på sittbrunnsdurken och började sen olja den. Den hann få sig tre lager och även dörren till ruffen fick ett extra lager.
sittbrunnsdurken förre olja.
Sittbrunnsdurken efter olja.
Dörren fick ett till lager kärlek.
Medan jag oljade så gick Robin runt och knackade på däcket för att lyssna efter eventuella ihålliga ljud, som betyder problem. Låter det ihåligt så kan det vara ett tecken delaminering, delaminering innebär att det kommit in fukt mellan skikten av glasfiberväv i plasten vilket försvagar konstruktionen. Det går att åtgärda men är lite meckigt. Som tur var det inget som lätt konstigt så Snorpan verkar vara i ett bra skick, vi konstaterade även att det inte verkade så allvarligt med läckage mellan däck och skrov utan att det snarare var så att klistret under tapeten släppt av ålder, men vi får nog undersöka det ordentligt med fuktmätare när vi får chansen.
Under tiden vi höll på att jobba kom en kvinna och frågade om vi kunde hjälpa henne och hennes man med att bära ut deras mast till kajen så att de kunde göra klart den för påmastning. Vi hjälpte självklart till och blev efteråt bjudna på kaffe och chokladbit. Efter kaffet fick vi komma in och titta i deras superfina 32 fotare, de hade det verkligen ombonat och vi blev ordentligt inspirerade av att se en så fint inredd båt. Det är härligt med hur det känns som att man är kompis med alla andra båtägare helt plötsligt, folk hjälper varandra och hejar när man möts på kajerna.
Efter en eftermiddags slit så tyckte vi att vi var värda lite ordentlig mat och spatserade bort till Bullandö krog. Det blev pasta för min del och en vegatarisk ceasar sallad till Robin, hon fick även en cognac efter maten men det fick inte jag för jag skulle göra något nödvändigt men läskigt efter maten... Vi var tvugna att byta ut vår trasiga windex (mockapären som sitter högst upp i masten och pekar åt det håll vinden kommer ifrån, så man ska veta hur man ska segla.), för att slippa fälla masten så skulle jag klättra upp 12 meter i mastkranen och byta den.
Varsin bild på Bullandö krog.
Vi fick ge oss ut på vår jungfrutur med båten för att komma till mastkranen, turen var väl knappt 100 meter, men jag var ändå ordentligt nervös vid rodret. Läskigt att köra i en trång hamn med en båt som man inte har en aning om hur den svarar på roderrörelser. Men det gick prima, något man inte kan säga om själva windexbytet från början. Efter en bra stunds krångel, med tappade skruvar och en egen liten ombyggnad på 12 meters höjd så gick det vägen.
Jag var ordentligt skakis när jag kom ner, men det var inte så värst farligt där uppe, hade nog världens adrenalinpåslag. Jag kan ju säga att jag inte avundas de som måste upp i masten när de är ute på atlantseglingar eller dylikt.
Jag på väg upp för mastkranen.
Man ser mig knappt för att jag är så högt upp!
Sen var det dags att åka hem för den här gången, men hoppas att jag lyckas ta mig ut i veckan. Nu är det bara oljning av dörrlister och skotskenan kvar på däck, ja förutom den minutiösa skrubbning som måste bli av. Sen är det dags att ge sig på insidan ordentligt. Det blir kul!
Kommentarer
Trackback
